onsdag 31 december 2014

Vår väg till plusset

Jag berättade tidigt för Marcus att jag ville ha barn. Och att jag ville ha det med honom, ingen annan.

I juni 2013 slutade jag med mina p-piller och tänkte att detta skulle väl inte vara några problem.

Trodde jag.

Vi försökte och försökte och försökte. Jag gjorde ett x antal graviditetstest och blev lika nedslagen och ledsen varje gång det visade negativt.

Allt detta byggde upp en enorm stress inom mig. Skulle jag aldrig kunna få barn? Var det fel på någon av oss? Jag vet inte hur många gånger jag fick höra att jag skulle sluta tänka på det. Men det var ju det enda jag tänkte på, varje dag, varje stund. Allt jag såg var magar och barnvagnar, överallt.

Jag kände det verkligen som ett hån av alla som råkade bli gravida bara sådär. Sådana personer som såg abort som en typ av preventivmedel. För där fanns så många andra, som kämpar och kämpar utan resultat.

Så plötsligt en dag försvann min mens och var borta länge, ytterligare graviditetstester gjordes. Alla visade negativt. Men ingen mens kom tillbaka. I över 100 dagar var den borta.

I maj 2014 gjorde jag ett cellprov och pratade med barnmorskan som sa att om mensen försvann så är det inte säkert att man har någon ägglossning över huvud taget. Jag bröt ihop. Grät så jag inte fick någon luft där inne i undersökningsrummet. Barnmorskan berättade att om man som ung har försökt att bli gravid i över ett år utan resultat så är man befogad att få hjälp. Jag hann inte mer än hem innan jag skickade in min egenvårdsremiss till infertilitetskliniken.

Något lättad över att vi skulle få hjälp och att det kanske skulle lösa sig väntade jag på min läkartid. Vårdgarantin lovar en tid inom 3 månader, men här i Skövde var det fullt på obestämd tid. Istället skulle vi få åka till Göteborg för att genomgå utredningen.

Jag hade fått en tid, ett mål. Vi skulle få hjälp!

Vid det här laget använde jag flitigt min clear blue fertilitetsindikator, en manick som mäter hormonförändringar för att pricka in eventuell ägglossning i 3 stadier, låg, hög, maximal. Dagarna gick och ingen stegring på hormoner, det visade bara låg, låg, låg. Jag tänkte att jag då antagligen inte har någon ägglossning alls.

I juli åkte vi på semester till Turkiet med ett kompispar. Varmt och skönt, fantastiskt.
Plötsligt en morgon när jag som vanligt kissade på ägglossningsstickan och satte in den i monitorn så visade den maximal fertilitet!! Min första tanke var att det måste ju vara något fel på den, den kan inte visa rätt. Jag stängde av och satte igång den och den visade fortfarande maximal! Jag gick ut till rummet där Marcus var och sa att jag trodde att jag har ägglossning och att det inte blev någon frukost förrän vi hade haft sex, man får ju inte missa den chansen när den väl kommit!

Bara några dagar efteråt började mina bröst göra fruktansvärt ont. Inbillning tänkte jag. Men det gav inte med sig.

Vi kom hem, vi skaffade en hund och jag kände att något inte var som vanligt i min kropp. För första gången vågade jag inte ta något graviditetstest, för denna gången om någon skulle min värld rasa om det visade negativt.

Det gick tre veckor. Jag gjorde inget test. Ända tills Marcus åkte iväg och köpte 2 stickor på apoteket med orden att om det är negativt så får vi ta den smällen. Vi ska ju ändå snart få hjälp.

Nervöst läste jag igenom bruksanvisningen. 1 streck = inte gravid
2 streck = gravid.

Jag kissade i en mugg och satte ner stickan. Efter 5 minuter skulle testet läsas av. Men nästan direkt uppenbarade sig ett streck och sedan ett till. Jag tittade på stickan, 2 streck, jag läste bruksanvisningen, 2 streck = gravid.
Jag tittade på stickan. Läste. Tittade, läste. Tittade, läste. Och sakte började det sjunka in. Gravid. Jag?

Jag började gråta helt hejdlöst och gick ut till Marcus och hulkade fram att jag var gravid. Min dröm hade blivit sann. Äntligen.

På helt naturlig väg.

tisdag 30 december 2014

Vår historia

Jag och Marcus har varit tillsammans sen den 20 februari 2013 och förlovade sen 11/12-13.

Men faktum är att vi har känt varandra så otroligt mycket längre.

Vi möttes på det berömda internet år 2006 eller 2007. På lunarstorm, av alla ställen, men hur det gick till - det har jag ingen aning om! Vi pratade iallafall väldigt mycket med varandra och i augusti 2007 kom han hem till mig för första gången. Vi åt kladdkaka och tittade på hans favoritfilm, Jönssonligan, och jag minns att han sa alla repliker i förväg.
Marcus stannade över natten och åkte hem dagen därpå.

Jag vet att jag efter det var pirrig och blev så besviken när vi inte pratade lika mycket längre som innan vi träffades. Men det var väl fel tid i livet just då, för oss båda.

Åren gick, vi höll kontakten till och från och mer eller mindre intensivt. Han flyttade till Skåne, skaffade ett par brudar. Jag var förvirrad över livet i allmänhet och hade ett förhållande på ca 2 år.

Sommaren 2010 togs vår kontakt upp på riktigt igen, bådas förhållanden var slut och Marcus föreslog att vi skulle ses. Vi bestämde att vi skulle träffas i Göteborg då det var någonstans på mitten mellan oss. Sagt och gjort, jag satte mig nervös på ett tåg mot Göteborg och Marcus kom och mötte mig med en rockstar-energidryck i handen som jag först trodde var en öl.

Vi åkte till universeum och efter det köpte vi fika och hade picknick i en park och tittade på getter. En fantastisk dag där vi verkligen bara umgicks som vänner.

Våra vägar skildes åt. Jag åkte hem. Han åkte hem. och sen skulle det dröja ytterligare ett tag innan vi sågs igen.

Den gången kom han hem till mig över en helg. Jag hade flyttat hemifrån och vi hade en helg som var otroligt mysig. Vi gick promenader i snön, kollade på film och pratade nätterna igenom. Och lovade att vi snart skulle ses igen. Men trots det så gick det ändå nästan 2 år.

Mycket hade hänt. Jag hade mått ganska dåligt och Marcus var den som jag berättade det mesta för. Han var ett stöd på så många sätt. Och en dag så sa jag helt enkelt att jag skulle åka till honom kommande helg.  Marcus var mitt i en flytt, men jag sa att det inte spelade någon roll, om det inte hände nu så skulle det aldrig hända.

Sagt och gjort, en lördag i februari styrde jag mot Skövde. Marcus stod i fönstret i sin trappuppgång. Han hade på sig en vit skjorta minns jag. Vi var nog lika nervösa båda två innan vi väl möttes. Han visade sin lägenhet, sina katter och sen åkte vi iväg till en utsiktsplats på ett berg där vi också gick en promenad.

Senare under eftermiddagen gick vi och köpte sallad på en pizzeria som vi åt samtidigt som vi tittade på Smala Sussie. Någonstans mitt i filmen kysstes vi och alla bitar föll på sin plats. Vi sov trångt tillsammans i hans säng som endast var 105 cm bred den natten.

Jag stannade en natt längre än jag hade tänkt och när jag åkte hem var det med en klump i magen, tänk om det skulle bli som alla tidigare gånger. Att vi skulle hålla lite kontakt och sen inte ses mer på ett par år. Såsom det tidigare blivit.

Det blev inte så.  

Någon dag senare fick jag ett sms "jag är kär i dig." Jag svarade "jag är kär i dig också".

Detta var den 20 februari 2013.
Resten är historia. Vår historia.
I juni samma år köpte vi hus, i september flyttade vi ihop, i november reste vi till Thailand, i december förlovade vi oss på stranden i den thailändska solnedgången.

Den 28 juli 2014 fick vi reda på att jag var gravid med vårt barn.

Jag älskar Marcus för att han fanns för mig när så många andra inte gjorde det. Jag älskar honom för att han älskade mig när jag inte kunde älska mig själv.
Jag älskar honom för att han lyssnar och alltid försöker förstå.
Jag älskar honom för att han är den han är.