Att sakna

Jag vill väcka honom när han sover, för jag saknar honom. Jag vill hålla om honom för evigt och skydda honom från allt det onda som finns.

Tänk att man kan titta på honom timmar i sträck. Ett sovande barn. Så fridfullt, oskyldigt och vackert. Små ryckningar i ansiktet, leenden och en liten bröstkorg som rör sig upp och ner. För mig är det bilden av livet.

Tänk att man kan älska någon så det gör ont.

Att bada.

Idag har vi badat, som vi gör varje tisdag. Att vara nästan sju månader och älska vattnet så mycket så man simmar redan när man står på bassängkanten, det tror jag är definitionen av lycka.

Han är så duktig och orädd i vattnet. Han simmar och dyker utan minsta bekymmer. Och det gulligaste jag vet är när han kniper ihop ögonen och munnen när han vet att ett dyk är på gång.

Eller förresten, allt han gör är det gulligaste jag vet.

Ett halvår

Tänk att jag har fått vara mamma till Honom i över ett halvår.

Varje dag förundras jag över den här lilla killen. Hur han gör mig lugn, stolt och så otroligt lycklig.

Han vet mer än mig, hur lätt det är att vara glad och bekymmerslös. Hur man lever här och nu.

Att varje dag mötas av en så villkorslös kärlek och ett leende som består av 2 tänder är så stort att jag inte kan förklara.

Jag är så fruktansvärt förälskad i det där lilla barnet. Tänk att han är min.

För fort.

Dagarna går så fort! FÖR fort.

Vi är inne i vår lilla bubbla fortfarande och jag trivs med det. Lilla L bestämmer takten på dagen, vill han ligga vid eller på bröstet hela dagen - då får han göra det. Närhet och kärlek kommer jag skämma bort honom med. Fantastiska lilla barn.

Påsken var så fin. Vi var i Värmland och hela min familj var samlad, det händer så sällan men det är värt så mycket när det väl händer!
L fick vara med på sitt livs första äggletning och fick 6 par strumpor i en liten äggkartong! Han fick även en filt och en sagobok i påskägg som väntade hos gamla, min farmor.
L fick träffa sin morbror med sambo och delar av släkten på mammas sida. Han fick en hel drös med fina presenter! Filt, kläder, leksaker och en kånken mini.

Vi har börjat på öppna förskolan på familjecentralen. Hittills har vi varit med på babycafé, för föräldrar och barn upp till 12 månader en gång. Och i en unga föräldrar-grupp två gånger, där var vi idag och sjöng och träffade andra unga mammor och en ung pappa och deras barn, dessa är äldre än L, men det är en fin möjlighet för oss att lära känna andra familjer med småbarn !

Imorgon är det dags för vägning och mätning på bvc igen. Förra tisdagen var L 52 cm och vägde 3700 gram, det ska bli intressant att se vad det visar på vågen.

Alltså detta lilla barnet. Hur han bara förtrollar mig. Han har blivit mer med i sin blick, fäster den på saker och ting och söker ögonkontakt. När han ser rakt på mig med sina stora mörka ögon blir jag så uppfylld av kärlek. Tänk att han är vår. Älskade lilla L.

Hembesök

Vi fortsätter att vara helt uppslukade av vårt lilla mirakel. Han är så fin på alla sätt.

Han sover bra, gör sina behov utan problem, har en enorm aptit och skriker inte utan anledning. Bra bebis!

Igår hade mina arbetskamrater ordnat ett Välkommen till världen kalas för oss. Det bjöds på fika och L fick ett jättefint födelsedagståg. Jag blev så rörd när även våra brukare kom, jag hade inte räknat med det. L fick så mycket pussar. "Tycker om bebisen, sötnos!"

Idag har vi haft hembesök från BVC. Vi fick mycket info och L blev godkänt idag också! Han har på en vecka gått upp från 3105 gram till 3490, lilla matvraket!

I helgen ska vi fira vår första påsk som en egen liten familj, vi åker upp till Värmland och stannar över helgen. Det blir väl i vanlig ordning äggletande och äggätande. Det ska bli så mysigt!

Jag är så sugen på att skriva min förlossningsberättelse, jag ska ta mig i kragen. Mest för att jag själv vill minnas den och detaljerna, men även för att bearbeta den lite. För att förstå vad som faktiskt hände.

En vecka

För en vecka sen låg jag i soffan hemma hos mina föräldrar och hade värkar. Helt ovetande om att jag bara några timmar senare skulle få upp min nyfödda son på bröstet.

Imorgon fyller han en vecka.

Tiden går så fort.

Men jag njuter av varje sekund jag har med mitt älskade lilla barn och min fästman.
Vi har en egen familj.
Och det har vi haft i snart en vecka.

Allt jag någonsin önskat.

"Den vackraste stunden i livet, var den när du kom."

21 mars 2015. Klockan 8.37.
3065 gram. 51 cm.

Nu har jag allt.

Tacksamhet

Det är idag 17 dagar kvar tills vår bebis är beräknad att födas. Men den kan nu komma när som helst och vi vet säkert att om en månad så har vi den här på utsidan. Det är en tanke som väcker så himla mycket känslor inom mig.

Nervositet för att livet aldrig någonsin kommer bli sig likt, med allt vad det innebär.
Lycka för att vi har skapat det här barnet tillsammans. Jag och Marcus.
Förväntan på att lära känna det lilla livet som buffar runt i magen på mig.
Längtan efter att få höra bebisens första skrik. Känna barnets lena hud, pussa, lukta, titta på den lilla människan, se hur den ser ut. Lära känna.

Men mest av allt så känner jag tacksamhet. En tacksamhet som kommer ifrån djupet av min själ.
Jag är så himla tacksam för att jag och Marcus efter vår kamp till slut fick se de där två strecken på graviditetstestet.
Jag är så tacksam för att jag har honom. Han är verkligen det snällaste jag vet, så omtänksam och fin. Han ställer upp för mig vad det än gäller, om det så är att värma vetekuddar mitt i natten för att jag har ont,  till att sköta vårt hem när jag inte orkar, till att finnas där för mig när jag fått panikångestattacker under graviditeten. Som erbjuder sig att tvätta mina fötter och raka mina ben när jag själv inte når  eller kan böja mig.

Tänk att jag har fått äran att dela liv med honom, snart har vi vår egen lilla familj. Jag är så enormt tacksam för att Han finns och jag skulle aldrig vilja leva utan honom en endaste dag.

Nu blev det sådär känslosamt, måste torka tårarna!

Mina tankar om graviditet innan - och hur det hittills har varit.

Jag var mentalt förberedd på att få en helvetes graviditet. Med tanke på att vi fick kämpa så för att lyckas bli med barn så var jag helt inställd på att det skulle följas av 9 månaders kamp med illamående, viktuppgång, krämpor av alla dess slag.
Mest rädd var jag att det aldrig skulle synas på mig att jag faktiskt bar ett barn inom mig. Jag har alltid varit en knubbis ända sen jag var liten, och har gått upp i vikt så fort jag ens har tittat på något som varit onyttigt. Därav kom tankarna att jag skulle gå upp massor i vikt på grund av cravings och jag trodde att jag bara skulle bli enorm och se fet ut - inte sådär snygg-gravid som alla andra.

Det blev inte riktigt så.

För det blev en väldigt lindrig graviditet. Hittills, peppar peppar - ta i trä.

I vecka 8-9 någon gång började jag må illa, aldrig så att jag kräktes, (vilket jag inte hittills inte gjort en enda gång), men jag mådde illa och var trött. Så förbannat trött. Jag fick tabletter mot illamående utskrivna och det räddade mig, jag kunde då iallafall förmå mig att anstränga mig mer än att gå från sängen till soffan på hela dagen.

Men jag mådde bra! I vecka 23 var jag på en hel helg träningsbootcamp och kämpade på, jag och alla andra som deltog var faktiskt riktigt imponerade, jag gjorde såklart inte alla övningar, men det som kändes bra, det var jag faktiskt med på!

Det hela skred fram fint, jag började känna sparkar och jag började känna mig gravid och stoltserade på jobbet med att jag minsann skulle jobba hela februari ut och bara vara hemma ett par veckor innan det var dags för förlossning, för detta med att vara gravid var ju inga problem!

Tills jag började få ont i ljumskar, bäcken och blygdben. Samtidigt med detta kom min trötthet tillbaka och det var som att gå in i en vägg -  min energi och min mentala ork försvann. Jag hade då jobbat otroligt mycket och var väldigt slut. En söndag bröt jag ihop på jobbet och kände  att jag var tvungen att dra ner på tempot, jag blev sjukskriven 50% och fick efter någon vecka beviljat hel graviditetspenning fram till bebisens ankomst. Så nu, nu är jag hemma och känner att vila var det jag behövde, det är det enda som hjälper och jag måste lyssna på mig själv och min bebis i första hand.

Det där med cravings då. Jag har alltid varit svag för socker, godis, glass, fika och därför väntade jag mig det värsta, ett skafferi fyllt av sötsaker som jag inte skulle kunna leva utan. Det blev tvärtom. Jag har känt avsmak för söta saker och inte varit tvångs-sugen på någonting faktiskt, förutom vatten, helst riktigt iskallt. Men jag har alltså inte alls varit tvungen att äta vissa saker. Så det där med vikten har ju gått ganska bra, jag har inte gått över 10 kilos strecket och är nu i vecka 33. Så än så länge är jag inte den där valrossen som jag fruktade att jag skulle bli. Och det syns att det ligger en bebis i magen, såklart så tog det några extra veckor innan det började synas på mig om man jämför med 50 kilos tjejer, men det syns nu och jag har fått komplimanger om min fina mage av främmande människor flera gånger - något som ALDRIG har hänt tidigare, från varken kända eller okända personer.

Jag ser min graviditet som lindrig, trots trötthet och värk. Om det är för att det har varit lindrigt eller om det är för att jag bara fokuserar på vad som komma skall och ser mig själv med min lilla bebis om ett par månader - det vet jag inte. Men om man tänker just graviditet - så är det något jag absolut skulle gå igenom om och om igen. Vi får väl se vad jag säger efter förlossningen....