Jag var mentalt förberedd på att få en helvetes graviditet. Med tanke på att vi fick kämpa så för att lyckas bli med barn så var jag helt inställd på att det skulle följas av 9 månaders kamp med illamående, viktuppgång, krämpor av alla dess slag.
Mest rädd var jag att det aldrig skulle synas på mig att jag faktiskt bar ett barn inom mig. Jag har alltid varit en knubbis ända sen jag var liten, och har gått upp i vikt så fort jag ens har tittat på något som varit onyttigt. Därav kom tankarna att jag skulle gå upp massor i vikt på grund av cravings och jag trodde att jag bara skulle bli enorm och se fet ut - inte sådär snygg-gravid som alla andra.
Det blev inte riktigt så.
För det blev en väldigt lindrig graviditet. Hittills, peppar peppar - ta i trä.
I vecka 8-9 någon gång började jag må illa, aldrig så att jag kräktes, (vilket jag inte hittills inte gjort en enda gång), men jag mådde illa och var trött. Så förbannat trött. Jag fick tabletter mot illamående utskrivna och det räddade mig, jag kunde då iallafall förmå mig att anstränga mig mer än att gå från sängen till soffan på hela dagen.
Men jag mådde bra! I vecka 23 var jag på en hel helg träningsbootcamp och kämpade på, jag och alla andra som deltog var faktiskt riktigt imponerade, jag gjorde såklart inte alla övningar, men det som kändes bra, det var jag faktiskt med på!
Det hela skred fram fint, jag började känna sparkar och jag började känna mig gravid och stoltserade på jobbet med att jag minsann skulle jobba hela februari ut och bara vara hemma ett par veckor innan det var dags för förlossning, för detta med att vara gravid var ju inga problem!
Tills jag började få ont i ljumskar, bäcken och blygdben. Samtidigt med detta kom min trötthet tillbaka och det var som att gå in i en vägg - min energi och min mentala ork försvann. Jag hade då jobbat otroligt mycket och var väldigt slut. En söndag bröt jag ihop på jobbet och kände att jag var tvungen att dra ner på tempot, jag blev sjukskriven 50% och fick efter någon vecka beviljat hel graviditetspenning fram till bebisens ankomst. Så nu, nu är jag hemma och känner att vila var det jag behövde, det är det enda som hjälper och jag måste lyssna på mig själv och min bebis i första hand.
Det där med cravings då. Jag har alltid varit svag för socker, godis, glass, fika och därför väntade jag mig det värsta, ett skafferi fyllt av sötsaker som jag inte skulle kunna leva utan. Det blev tvärtom. Jag har känt avsmak för söta saker och inte varit tvångs-sugen på någonting faktiskt, förutom vatten, helst riktigt iskallt. Men jag har alltså inte alls varit tvungen att äta vissa saker. Så det där med vikten har ju gått ganska bra, jag har inte gått över 10 kilos strecket och är nu i vecka 33. Så än så länge är jag inte den där valrossen som jag fruktade att jag skulle bli. Och det syns att det ligger en bebis i magen, såklart så tog det några extra veckor innan det började synas på mig om man jämför med 50 kilos tjejer, men det syns nu och jag har fått komplimanger om min fina mage av främmande människor flera gånger - något som ALDRIG har hänt tidigare, från varken kända eller okända personer.
Jag ser min graviditet som lindrig, trots trötthet och värk. Om det är för att det har varit lindrigt eller om det är för att jag bara fokuserar på vad som komma skall och ser mig själv med min lilla bebis om ett par månader - det vet jag inte. Men om man tänker just graviditet - så är det något jag absolut skulle gå igenom om och om igen. Vi får väl se vad jag säger efter förlossningen....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar