Tacksamhet

Det är idag 17 dagar kvar tills vår bebis är beräknad att födas. Men den kan nu komma när som helst och vi vet säkert att om en månad så har vi den här på utsidan. Det är en tanke som väcker så himla mycket känslor inom mig.

Nervositet för att livet aldrig någonsin kommer bli sig likt, med allt vad det innebär.
Lycka för att vi har skapat det här barnet tillsammans. Jag och Marcus.
Förväntan på att lära känna det lilla livet som buffar runt i magen på mig.
Längtan efter att få höra bebisens första skrik. Känna barnets lena hud, pussa, lukta, titta på den lilla människan, se hur den ser ut. Lära känna.

Men mest av allt så känner jag tacksamhet. En tacksamhet som kommer ifrån djupet av min själ.
Jag är så himla tacksam för att jag och Marcus efter vår kamp till slut fick se de där två strecken på graviditetstestet.
Jag är så tacksam för att jag har honom. Han är verkligen det snällaste jag vet, så omtänksam och fin. Han ställer upp för mig vad det än gäller, om det så är att värma vetekuddar mitt i natten för att jag har ont,  till att sköta vårt hem när jag inte orkar, till att finnas där för mig när jag fått panikångestattacker under graviditeten. Som erbjuder sig att tvätta mina fötter och raka mina ben när jag själv inte når  eller kan böja mig.

Tänk att jag har fått äran att dela liv med honom, snart har vi vår egen lilla familj. Jag är så enormt tacksam för att Han finns och jag skulle aldrig vilja leva utan honom en endaste dag.

Nu blev det sådär känslosamt, måste torka tårarna!